Att skriva en roman på en månad
Den 27 april i år fick jag ett kort mejl från Arbetarbladets kulturredaktör. Skulle jag vara sugen på att skriva en sommarföljetong för dem?
15-20 avsnitt, 8-10k tecken per avsnitt. En snabb överslagsräkning gav mig att det sammanlagt i omfattning skulle bli som en kortroman, runt 40 000 ord. Och om det skulle bli en sommarföljetong så skulle den ju behöva vara klar innan midsommar. Med andra ord: jag hade mindre än två månader på mig.
Dessutom hade vi en resa till Berlin inplanerad i slutet av maj, och båda mina döttrar tog examen i början på juni. Samt en del andra åtaganden, som att jag jobbar heltid. Livet med andra ord.
Så jag sa ja.
Det finns en internationell skrivutmaning som heter National Novel Writing Month (NaNoWriMo) som går av stapeln varje november månad. Den går ut på att man ska skriva en roman på en månad, och med roman räknas allt från 50 000 ord och uppåt. Men alla som medverkar (och förväntar sig klara utmaningen) tillbringar minst en månad innan med att förbereda sig. Komma på vad de ska skriva, vad storyn ska vara, och hur man ska lägga upp det hela. Sedan går startskottet och man skriver tills fingrarna blöder för att få ihop ett första utkast innan månaden är slut.
Men ett första utkast är inte något man publicerar. Först måste berättelsen redigeras, för att få bort logiska luckor, få till berättelseflödet och inte minst rätta till ordföljd och stavfel. De flesta som medverkar i utmaningen väljer att göra det ett par månader senare, när stressen har lagt sig och man kan se på berättelsen med färska ögon.
Jag hade inte den lyxen. Och dessutom hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva. Jag visste att jag var sugen på att skriva en spökhistoria, men det var allt. Och den skulle helst utspela sig i Gästrikland med omnejd.
Så jag började med att googla efter spökhistorier i Gästrikland och fick snart upp historier om liftande spöken längs med väg 272. Jag hade hört historierna förut, men jag visste inte att det på riktigt fanns en avrättningsplats från 1700-talet på platsen där Torsåkers, Östefärnebos och Årsundas socknar möts.
Ett par dagar senare mejlade jag en pitch till Arbetarbladet.
Ett barnlöst par i Gävle behöver rädda relationen. Deprimerade efter missfall och trötta på att sitta instängd i lägenheten hittar de ett nybyggt sommarhus till salu strax utanför Gammelstilla. De tidigare ägarna hann knappt flytta in innan de sålde och de är svävande till anledningen att de säljer. Och även om priset är högt för paret så är det ett kap när man jämför med liknande hus. Så de slår till. Inte långt därefter vandrar en naken, blodig man genom Gammelstilla by. När polisen plockar upp honom minns han inte vem han är eller varifrån blodet kommer.
I vanliga fall — eller snarare, förr i världen — brukar jag skriva böcker utan någon form av outline. Jag har en idé om vart jag är på väg och börjar skriva direkt. Men vis av erfarenheten vet jag att det tar väldigt lång tid att redigera sådana böcker. Varje ändring får konsekvenser genom hela berättelsen. Och jag är trött på att skriva på det sättet. Trött på det massiva omarbetandet. Det här var ett utmärkt tillfälle att lära mig att göra riktiga outlines.
Jag tillbringade nästan tre veckor med att sätta ihop en outline för berättelsen. Sedan började jag skriva.
Den andra juni var berättelsen färdigskriven och jag satte igång med redigeringsarbetet. Jag fick hjälp av min vän Boel Bermann som testläste manuset på en dag och kom med värdefull feedback.
Den 17:e juni, en vecka före deadline, skickade jag det färdiga manuset till Arbetarbladet.
Jag inser att det är låter väldigt skrytigt, och det är det också.
Jag är stolt över att jag klarade av det. Och jag är stolt över berättelsen. Jag tycker själv att den väldigt bra. En berättelse som jag själv skulle vilja läsa. Ibland tycker jag man kan få vara lite stolt över sig själv.