Markus Sköld
författare
2017-04-25

Hemvändarresan

Jag spenderade slutet av förra veckan i Hofors.

Fredrik Nylén, Madeleine Bäck och jag, modererade av Pia Möller Andersson

På torsdagskvällen var jag inbjuden tillförfattarmässa, där jag tillsammans med Madeleine Bäck och Fika-Fredrik Nylén satt på scenen och besvarade frågor och därefter minglade med besökarna. Det var roligt att se att så många prioriterade en kväll på Folkets hus trots att det var någon slags hockeymatch samtidigt.

På fredagen var jag på Petreskolan. Min gamla grundskola. Mycket har ändrats. De har ett otroligt fint fik i anslutning till ett bibliotek precis vid entrén. Ett definitivt lyft mot elevrummet på min tid: en unken källarlokal. Men när man kommer in i de gamla korridorerna ser det bekant ut.

Det är en speciell känsla att komma tillbaka till sin gamla högstadieskola. Minnen som dyker upp. Man minns tillfällen, scener från det förflutna som dyker upp i huvudet. Som den där gången när tyskaläraren, röd i ansiktet, drämde pekpinnen i katedern så att den gick sönder och skrek Que!”. Jag minns inte varför. Men någonting måste vi ha gjort som fick honom att växla till spanska.

Jag minns också hur det var att sitta vid skåpen och vänta på nästa lektion. Känslan av att inte riktigt passa in. Jag ska inte säga att jag var mobbad, men det fanns alltid några som kom med gliringar och jag kände mig aldrig speciellt populär.

Men i fredags var jag där igen för att prata med åttondeklassare. Jag var där i egenskap av författare, för att berätta om hur det är att vara författare. Om att skriva.

Jag hade tre lektioner. Först 8c, sedan 8a och slutligen 8b.

Petreskolan

Att prata inför högstadieelever är skräckinjagande.

När man pratar inför vuxna finns det alltid några som förstår hur osäker och nervös man är, och gör sitt bästa för att le och nicka från publiken. Högstadieelever har inte den instinkten.

Men trots det tyckte jag mig kunna se ett intresse från fler och fler av eleverna. Och efteråt var det många av dem som ville att de skulle läsa Kalldrag gemensamt i klasserna.

När jag var klar vid lunch var jag helt slutkörd men hade också en känsla av otroligt välbefinnande i kroppen.

Det är alltid krävande att prata inför folk. Men när man får känslan av att nå fram, då är det precis samma känsla som när någon gillar ens bok. Och särskilt tillfredsställande är det att nå fram till unga människor.


Föregående inlägg
Författarintervju Marcus Olausson För en tid sen blev jag grillad av fantastikförfattaren Marcus Olausson. Nu är det dags att vända på spotlighten och höra vad som händer i huvudet
Nästa inlägg
DÄR UTE I MÖRKRET är tillbaka För ganska precis fem år sedan debuterade jag som romanförfattare. Där ute i mörkret var en bok som jag jobbat på i flera år och skickat till