Mörk Framtid

Idag släpps en ny science fiction-serie på Storytel Original Kids (15+).

Det är en nyskriven direkt-till-ljudbok-serie med individuella berättelser som alla utforskar temat ”vad kan gå snett med teknik”, eller ”vad kan hända om du förlitar dig för mycket på den”. Tänk Black Mirror på svenska.

Den består av tio fristående avsnitt och släpps som sagt idag, precis lagom inför höstlov och Halloween. Serien heter Mörk Framtid och är skriven av Boel Bermann, Erik Odeldahl och mig.

Det var länge sen jag hade så roligt med nåt jag skrivit. Självklart var det svårt ibland, men minnet jag har är snarare att det bara flöt på, att ord och twistar uppstod ur tomma intet, så där som man drömmer om att det ska vara när man skriver.

Lyssna här eller läs mer om Mörk Framtid på Fruktan.se.

Kalldrag i Danmark och Zonen vi ärvde

Idag släpps Kalldrag i Danmark vilket innebär att jag numera kan kalla mig en ”internationell författare”. 🙂

Det är så overkligt att jag knappt kan tro det. Jag är väldigt spänd på vad de danska läsarna ska tycka om ”Kold træk”, men jag hoppas så klart att jag kommer att skrämma vettet ur dem.

Den 10-12 november är det bokmässa i Köpenhamn. Jag tänkte åka dit för att lansera boken och jag hoppas att jag träffar en massa läsare där.

Men innan dess är det bokmässa i Göteborg! Det ska bli så kul att träffa alla vänner som jag bara ser på mässor och konvent. Varför bor ni på så konstiga platser, hörrni? 😉

Där smygsläpps också ”Zonen vi ärvde” — en Mutant År Noll-antologi som jag och de begåvade kollegorna i skrivargruppen Fruktan skrivit. Vi kommer att signera både fredag och lördag i Fria Ligans monter som ligger i Fantastikgränden.

Jag har två noveller med i antologin. ”Observatören” som handlar om en robot som bevakar en ark (den gavs också ut som ett stretchgoal inför lanseringen av Mutant Maskinarium), och ”Hemlängtan”, som handlar om Kami, en zonstrykare som beger sig lite för långt ut i zonen och hittar en övergiven byggnad som verkar lite för bra för att vara sann.

Senare kommer också ”13 svarta sagor om superskurkar” från Swedish Zombie, där min novell ”Killswitch” är en prequel till min novell ”Pandemonium” från ”13 svarta sagor om superhjältar”.

DÄR UTE I MÖRKRET är tillbaka

För ganska precis fem år sedan debuterade jag som romanförfattare. Där ute i mörkret var en bok som jag jobbat på i flera år och skickat till otaliga förlag, men precis när jag hade gett upp tanken på att just den boken skulle bli utgiven hörde ett litet förlag av sig och var intresserade.

Boken gavs ut, men endast som e-bok. Förlaget jobbade enbart med e-böcker.

För lite drygt ett år sedan fick jag beskedet från förlaget att de inte skulle hålla på med romaner längre, och tog bort alla sina romantitlar från handeln. Alltså fanns Där ute i mörkret inte längre tillgängligt någonstans.

Vilket var synd. Jag har hört från flera som läst Kalldrag att de skulle vilja läsa mer av vad jag har skrivit, men när min debutroman inte längre går att få tag på blir det ju lite svårt. De är tvungna att vänta på min nästa roman (ja, den är snart klar), men processen att ge ut böcker är tidskrävande, och jag själv vill också att Där ute i mörkret ska finnas tillgänglig.

Men samtidigt har jag utvecklats som författare, något som blev tydligt när jag läste igenom mitt originalmanus av Där ute i mörkret, och jag tänkte att om jag ska ge ut den igen så ska jag åtminstone gå igenom texten så att den är i så bra skick som möjligt, utan att för den skull ändra på berättelsen. Jag tycker inte om när upphovspersoner gör sånt, ändrar på redan färdiga berättelser för att de ”har ändrat sig”, eller ”kommit på nåt bättre sätt”.

Så den är nya uppdaterade utgåvan är precis samma historia som den alltid varit. Jag har skalat bort en del repetitioner, rätat ut språket med hjälp av min fantastiska redaktör Frida Eriksson och anlitat samma briljanta omslagsdesigner som gjorde omslaget till Kalldrag — Cecilia Pettersson på Pica Pica Design — för att göra ett nytt omslag till boken.

Jag har helt enkelt gjort mitt yttersta för att blåsa nytt liv i den här boken, utan att ändra på berättelsen.

Och för att hedra det faktum att boken tidigare enbart funnits som e-bok så släpper jag e-boken först. Från och med på måndag den 12:e juni finns den den utgåvan av Där ute i mörkret tillgänglig där du köper e-böcker och på biblioteken.

Men det är inte allt. Jag väntar just nu på att provtrycket av pocketen ska levereras, och om allt ser bra ut så ska det inte dröja så lång tid innan den även finns i pocket för första gången någonsin. Säg i slutet på juni för att vara säker.

Hemvändarresan

Jag spenderade slutet av förra veckan i Hofors.

På torsdagskvällen var jag inbjuden tillförfattarmässa, där jag tillsammans med Madeleine Bäck och Fika-Fredrik Nylén satt på scenen och besvarade frågor och därefter minglade med besökarna. Det var roligt att se att så många prioriterade en kväll på Folkets hus trots att det var någon slags hockeymatch samtidigt.

På fredagen var jag på Petreskolan. Min gamla grundskola. Mycket har ändrats. De har ett otroligt fint fik i anslutning till ett bibliotek precis vid entrén. Ett definitivt lyft mot elevrummet på min tid: en unken källarlokal. Men när man kommer in i de gamla korridorerna ser det bekant ut.

Det är en speciell känsla att komma tillbaka till sin gamla högstadieskola. Minnen som dyker upp. Man minns tillfällen, scener från det förflutna som dyker upp i huvudet. Som den där gången när tyskaläraren, röd i ansiktet, drämde pekpinnen i katedern så att den gick sönder och skrek ”Que!”. Jag minns inte varför. Men någonting måste vi ha gjort som fick honom att växla till spanska.

Jag minns också hur det var att sitta vid skåpen och vänta på nästa lektion. Känslan av att inte riktigt passa in. Jag ska inte säga att jag var mobbad, men det fanns alltid några som kom med gliringar och jag kände mig aldrig speciellt populär.

Men i fredags var jag där igen för att prata med åttondeklassare. Jag var där i egenskap av författare, för att berätta om hur det är att vara författare. Om att skriva.

Jag hade tre lektioner. Först 8c, sedan 8a och slutligen 8b.

Att prata inför högstadieelever är skräckinjagande.

När man pratar inför vuxna finns det alltid några som förstår hur osäker och nervös man är, och gör sitt bästa för att le och nicka från publiken. Högstadieelever har inte den instinkten.

Men trots det tyckte jag mig kunna se ett intresse från fler och fler av eleverna. Och efteråt var det många av dem som ville att de skulle läsa Kalldrag gemensamt i klasserna.

När jag var klar vid lunch var jag helt slutkörd men hade också en känsla av otroligt välbefinnande i kroppen.

Det är alltid krävande att prata inför folk. Men när man får känslan av att nå fram, då är det precis samma känsla som när någon gillar ens bok. Och särskilt tillfredsställande är det att nå fram till unga människor.

Författarintervju Marcus Olausson

För en tid sen blev jag grillad av fantastikförfattaren Marcus Olausson. Nu är det dags att vända på spotlighten och höra vad som händer i huvudet på Marcus med c.

Du har många järn i elden. Inte bara släppte du i höstas Nattlöpare — som är tredje delen i din fantasyserie — du har också bevisat din förträfflighet som novellförfattare och jobbar aktivt med ditt eget projekt Fantastikhjälpen. Kan du berätta lite om Drömverk?

Fantastikhjälpen är ett initiativ för att samla in pengar till välgörenhet. Det första projektet är boken Drömverk som är en urban fantasy för barn och ungdom 9-12). Allt föddes egentligen ur min frustration över världsläget med alla människor som flyr från krig. Krig som inte bara påverkar nuet utan även kommande generationer, där barnen är de största förlorarna. Jag ville göra något mer än att bara samla in pengar och då kom jag att tänka på en bokidé som jag haft i ganska många år. Nu såg jag ett sammanhang där jag kunde använda min idé och samtidigt visa att det är människor av kött och blod som flyr från konflikter. Att det är rädslor som styr oss och att gemensamma drömmar är en väg bort från rädslorna. I Drömverk får vi följa den ensamkommande Nahrina vars far och bror dött i ett krig och hennes mamma försvann när deras flyktingbåt sjönk på medelhavet. Ensam och förtvivlad hamnar hon i familjehem i Trollhättan och försöker hantera all den sorg hon bär inom sig. En dag får hon en bok av en främmande pojke och boken visar sig ha magiska egenskaper. När så även en varelse följer med henne ut ur en mardröm så är det upptakten till ett fantastiskt äventyr bland allsköns fantasivarelser i parallellvärlden Avigsidan. Sakta börjar hon ta sig tillbaka till livet igen och hittar hopp bland all sorg. Berättelsen är inspirerad av böcker som Den oändliga historien, Narnia och kanske en slev Harry Potter, fast med min egen twist på det hela. Jag vill hitta glädje och lekfullhet mitt i allt det mörka och allvarliga.

Du skriver inom en rad olika fantastikgenrer som fantasy, steampunk och skräck. Har du någon favoritgenre att skriva i?

Den gemensamma nämnaren är fantastik. Jag vill ha något övernaturligt eller skriva om något som ännu inte finns eller kanske aldrig kommer att finnas. Göra det overkliga verkligt och begripligt. Ett sätt att utforska teorier och filosofera fritt, utan avgränsningar. Att med öppet sinne ge mig ut i det okända. Just nu skriver jag mer och mer science fiction-noveller vilket är riktigt kul och har gett blodad tand. Till och med lite priser i novelltävlingar. Jag tror faktiskt inte att jag har en favorit bland fantastikgenrerna. Det handlar mer om att stilla min nyfikenhet och se vart jag kan ta en idé. Ofta är det människan som är central och hur karaktärerna påverkas av det jag utsätter dem för.

Din mest omfattande produktion är fantasyserien Serahema Saporium. Vad var det som gjorde att du valde att skriva fantasy och visste du från början hur många delar det skulle bli i serien?

Sett till antal läsetimmar jag lagt på en viss genre så är fantasy klart överrepresenterad, följd av skräck med science fiction på en tredjeplats. Själva skrivandet däremot var något som växte fram. Jag tillhör inte kategorin som alltid skrivit berättelser sedan jag första gången höll i en penna. Däremot upptäckte jag att jag hade fallenhet för att skriva när vi skrev uppsatser i skolan. Jag fick en idé som jag diskuterade under flera år med vänner innan jag hux flux blev arbetslös och hade tid att skriva. Så jag valde nog inte medvetet fantasy, det var snarare där jag kände mig mest bekväm och det var där mina tankar rörde sig. Jag insåg redan från början när jag stolpade upp storyn att det skulle bli tre delar och skrev serien som en trilogi. Sedan tyckte förlaget att böckerna blev för tjocka så jag har omarbetat dem till en hexalogi och lagt till material så varje bok står på egna ben. De är inte fristående, men jag tycker faktiskt att de tjänade på den här omarbetningen. Jag är grymt nöjd. Skenbart så följer jag klyschorna, men kommer vrida det både ett och två varv. Klassisk episk fantasy med svärta och humor. Episk grimdark?

Du har också skrivit noveller och är aktuell med bland annat ”Det föll från skyn” i Brev från Cosmos (Vildsvinstentakelmonster, grymt (ursäkta gbg-humor)). Hur tycker du det skiljer sig att skriva noveller från romaner, och särskilt romanserier?

Vildsvinstentakelmonster är en underskattad subgenre. Faktum är att jag även deltar i Nr 3 av Brev från Cosmos. Den här gången med två noveller jag vunnit med (Temakarens dotter) och kommit tvåa med (Olori) i två olika novelltävlingar (steampunk respektive sf). Att skriva noveller är utmärkt träning för att skriva romaner då strukturen kan vara snarlik (om man vill). Däremot finns inte utrymme att fördjupa sig i flera karaktärer. Ett misstag jag gjorde vid mina första trevande novellförsök. Nu håller jag mig till en eller max två karaktärer. Det blir mer pang på rödbetan. Att delta i tävlingar sätter ofta upp begränsningar hur lång berättelsen får vara och det har verkligen tränat mig i att skära i mitt material. Ganska rejält också. Dessutom är det en träning i att hålla deadlines. Det allra bästa med noveller är ändå att där kan jag testa nya skrivtekniker och berättarperspektiv, skriva om andra ämnen och i andra miljöer. Ett sätt att utmana mig själv. Min romanserie har fördelen att där kan jag fördjupa mig i karaktärer och story och ha en dramatisk båge som spänner över flera böcker. Det blir ett helt annat djup. Men faktum är att några av de sf-noveller jag har skrivit och kommer att skriva utspelar sig i samma universum (host host) så där blir det en form av serie med emellanåt fristående delar.

Har du en skrivprocess som du följer?

Ja, jag har hittat mina metoder. Jag gör inte alltid helt på samma sätt, men i princip skissar jag löst upp en synopsis som sätter ramarna för berättelsen. Sedan skriver jag på och redigerar under tiden jag skriver. Ofta får man lära sig att inte göra så, men jag är petig och det funkar för mig. Jag har inga fasta tider när jag skriver, men jag skriver ganska ofta och gärna på kvällstid. Åtminstone ett par-tre kvällar i veckan, kanske på en lunchrast. Under intensiva perioder kan det bli mer. I slutändan blir jag klar och det är ändå det viktigaste, att hela tiden fortsätta att producera text. När jag väl är klar är alltså råmanus ganska färdigt och då handlar det mer om att ta bort överflödigt material och leta slaskord som behöver städas bort eller bytas ut. Sedan skickar jag till mina testläsare och redigerar igen. Och igen och igen och igen. Noveller brukar gå snabbare och ofta har jag ett råmanus till en novell klart på ett par-tre kvällar. Om jag kör fast i mina bokmanus brukar det funka bra att skriva noveller emellanåt för att rensa skallen och sedan kunna ta nya tag. Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på processer men de kan vara ett stöd för att komma framåt och kanske för diskussion med testläsare och lektör/redaktör. Men det viktiga är att skriva, så mycket man bara kan. Till slut hittar man sin process.

Håller med fullständigt, det viktiga är att göra det som funkar för en själv. Och sist, vad står på tur härnäst? Vad kan vi förvänta oss för berättelser från herr Olausson framöver?

Just nu jobbar jag mest på Drömverk så att jag kan få ut den till mina testläsare under våren/sommaren. Jag har några spännande researchbesök att göra i diverse byggnader i Trollhättan de närmaste veckorna. Det återstår också en hel del jobb med att jaga sponsorer och ordna finansiering av den boken. Man kan följa alltihop från idé till färdig bok på http://www.fantastikhjalpen.se.

När Drömverk är ute på remiss så ska jag ge mig på redigeringen av del fyra i Serahemaserien. Något jag är riktigt taggad på efter all positiv feedback på Nattlöpare, som den tredje boken heter.

Däremellan kommer jag nog skriva på några novellidéer jag har, bl.a. en på engelska på temat transhumanism och var gränsen går mellan människa och maskin. Det finns att göra med andra ord. 🙂

Jag håller även på att snickra på världsbygget till en hyfsat fristående fortsättning till den första Serahemaserien. Den här gången i en mer dieselpunkig miljö. Och så har jag en ruskig rysarroman som ligger och krafsar i byrålådan. Den ska jag ta tag i när Serahema 1:4 är klar. Det funkar rätt bra att släppa Serahemaböckerna med jämna mellanrum och däremellan ta andra bokprojekt. Det kan låta sjukt produktivt, men Serahemaserien är trots allt relativt färdigskriven så det handlar mest om redigering och komplettering inför varje boksläpp. En stor fördel med att få bokkontrakt först när man skrivit klart serien.

I övrigt ser jag fram emot Kontur/SweCon i maj då jag får träffa fantastikfamiljen igen och bara nörda loss. Kanske svinga en bägare eller två med herr Sköld

Självklart ska vi svinga bägare!

Att färdigställa ett bokmanus

Nästa bok börjar ta form.

Redan innan Kalldrag kom ut hade jag ett råmanus ”färdigt”, men de senaste månaderna har jag gått igenom, flyttat, tagit bort, skrivit nytt, slipat och putsat. Den har ingen titel än, annat än en som är högst intern för att jag ska kunna namnge mappen som filerna ligger i. Jag tycker titlar är svårt, nästan det svåraste i hela skrivprocessen.

Men det går i alla fall framåt. Jag har bytt kön på en av huvudpersonerna. Två gånger. Jag har insett att jag varit för snäll mot karaktärerna. Så kan vi inte ha det. Jag har lagt till en ny huvudperson som inte fanns med från början och jag måste fatta beslut kring vilka element som ska finnas med och är relevanta för historien.

Det handlar om att hitta formen på berättelsen. Vilka scener som ska vara var. Har jag lämplig balans mellan huvudpersonerna? Händer det någonting spännande eller är det bara långa monologer som jag har skrivit när jag inte riktigt visste vad som skulle hända?

På många sätt är den här berättelsen mycket mer komplicerad än Kalldrag. Jag har flera huvudpersoner och flera berättelser inom berättelsen som ska vävas samman.

Ibland har det känts hopplöst, och ibland har jag avslutat ett skrivpass med en hybris som skulle kunna få Zlatan att framstå som ödmjuk. (Obs, jag kan inget om fotboll. Googlade. Det kallas research.)

Men det viktigaste är att berättelsen börjar kännas tight. Som att jag inte bara betraktar personer som gör någonting, utan att jag faktiskt slukas av berättelsen. Den vision jag har haft från början syns i texten och det är otroligt tillfredställande. Det är ett tecken på att jag börjar bli klar. Att det funkar.

Men det finns fortfarande saker att fixa, kapitel som är oskrivna, och jag har satt en deadline för mig själv att manuset ska vara klart innan den sista mars.

Och nu när jag har berättat det här så har jag inga möjligheter att backa på det. 😉