Om att skriva i Markdown
Det verkar finnas två läger bland författare. Antingen använder man Word (eller någonting liknande, t.ex. OpenOffice eller Pages). Det andra alternativet är Scrivener.
Det händer inte så ofta, men ibland får jag frågan vad jag använder. Egentligen är det ju inte speciellt intressant — vilket verktyg man använder — men jag märker ändå att mitt svar brukar leda till viss förvirring.
Markdown?
Som om jag bryter mot reglerna på något sätt. Det blir inte bättre när jag försöker förklara att Markdown inte är ett program utan ett format.
Så jag börjar från början istället.
Jag skrev mina första berättelser i Wordperfect på min gamla Intel 8088-PC. Den hade en gul monokrom skärm och var ungefär lika modern som skärmbilden här intill.
Men det fungerade. Jag har inga minnen av att det krånglade på något sätt. Faktum är att jag inte har några minnen annat än just att skriva. Det var tangentbord och text. Ingenting annat.
Berättelserna är borta sedan länge. Den gamla hårddisken har förtvinat och datorn i sig är förpassad till återvinning. Jag visade dem aldrig för någon. Ibland önskar jag att jag hade kvar dem, även om jag fortfarande inte skulle vilja visa dem för någon.
Efter det dröjde det många år innan jag kom på att jag ville skriva igen, men den gången var det Google Documents som kändes närmast till hands. Jag gillade tanken på att kunna fortsätta skriva var jag än var, från vilken dator som helst. Men det var långt ifrån perfekt.
Docs fungerar dåligt eller inte alls utan internetanslutning och jag kunde aldrig hitta något bra sätt att orientera mig i dokumenten. En berättelse på så lite som tio tusen ord blev snart svåröverskådlig. (Hatten av till alla er som använder Word.) Jag förstod att det inte skulle hålla.
Så jag letade, och fann Scrivener. Det är ett helt underbart program. Det håller ordning på manuset. Man kan lägga till anteckningar om varje scen och det är lätt att flytta om och organisera som man vill. Dessutom behöver man inte bekymra sig för hur texten ska formateras. När manuset ska sammanställas använder man compile-funktionen för att skapa en PDF, ett worddokument, eller till och med en epub. Marginaler, indrag, typsnitt, radavstånd; allt sånt blir rätt utan att man behöver ändra någonting i sin text. Jag använde Scrivener i flera år; skrev dussintals noveller och faktiskt tre hela romaner i det.
Jag vet att Scrivener är många författares favorit och jag tycker som sagt att det är ett väldigt bra program som jag gladeligen rekommenderar alla att pröva. Men det fanns hela tiden någonting som störde mig, nämligen tanken att jag ville kunna skriva var som helst, från vilken dator som helst. Eller till och med på min iPad, som är praktisk att ha med sig när man inte kan eller vill släpa på en dator.
Scrivener har en funktion som gör att man kan synkronisera sitt manus till en extern folder (till exempel i Dropbox) där man sedan kan redigera texten och få in de ändringar man har gjort. Men det är hela tiden knutet till Scrivener. Ändringarna måste synkas tillbaka till programmet för att man ska kunna göra någonting vettigt av dem.
Dessutom är Scrivener väldigt omfattande med många funktioner. Jag gillar enkla lösningar. Trots det fortsatte jag använda det, även om jag hela tiden (kanske undermedvetet) hade ögonen öppna efter någonting annat.
Så av en slump hamnade jag på ett blogginlägg av Ian Hocking, där han skrev om hur han använde Markdown för att skriva sina böcker. Det var precis vad jag hade letat efter. Ett enkelt sätt att skriva som fungerar på alla plattformar.
Markdown är som sagt ett format, inte ett program.
Har du någonsin framhävt en fras på *det här sättet*? Har du använt asterisker eller siffror för att göra en lista? Eller en lång rad med bindestreck för att skapa en skiljelinje?
Då har du använt Markdown.
Man kan använda också brädgårdstecken för att markera rubriker, dubbla asterisker för fetstilt, och så vidare. Det är enkelt och intuitivt, och det är ger mig all formatkontroll jag behöver.
Det är också ett format som sparas som ren text. Inte docx, odt, rtf eller något annat. Det gör att texten kan redigeras i vilket textprogram som helst. Det är — som vi säger på jobbet — arkivbeständigt.
För att hålla ordning på berättelsen så brukar jag dela upp den i flera filer (pfiler och mapparrecis som i Scrivener). Antingen i scener eller kapitel, beroende på vilken typ av berättelse det är.
Men ingen vill ha textfiler i Markdown när det är dags att skicka berättelsen till förlag eller till testläsare. Word- eller PDF-format är det som gäller. Så därför har jag (eftersom jag jobbar som datasnubbe) gjort ett script som konverterar mina filer till dokument åt mig. Allt helt automatiskt. Scriptet finns tillgängligt på Github för den som är intresserad.
Det här gör att jag inte behöver några stora, komplicerade program för att skriva. Det räcker med en enkel texteditor (jag använder Byword). Jag lägger ingen tid på att fippla med radavstånd, indrag eller marginaler, typsnitt och storlekar. Scriptet sköter allt sånt. Jag kan skriva var jag än är, från vilken dator som helst. Jag kan till och med skriva i min iPhone om jag vill. Och även om det låter som en klyscha så känns det renare på något sätt. Ungefär som att skriva på en skrivmaskin, eller för hand. Eller i Wordperfect på en 8088:a med gul monokrom skärm.